SuNNimE

jag står på bron mellan hopp och förtvivlan
och jag vet att jag borde välja väg
många nätter av tårar och tankar
många dagar när allt känns fel

det är så lätt att stanna i, de trygga och det vanda
man lever intensivt vid ravinens brant

det fanns en tid då vi alltid var måna
om att vårda och hålla om varann
vart tog längtan och spänningen vägen?
och alla värmande ord som efterhand försvann?

jag står på bron mellan hopp och förtvivlan
även grälen har blivit på rutin
och jag tror att du känner som jag men
ändå säger vi ingenting.

det är så lätt att stanna i det trygga och det vanda
man lever intensivt vid ravinens brant.

två frusna själar som inte tycks tina
för vi rör nästan aldrig vid varann
vart tog längtan och spänningen vägen?
och alla värmande ord som efterhand försvann?